KUBA - VÄSTINDIENS PÄRLA

Innehållsförteckning:
Läge och topografi
Geologi
Klimat
Växtlighet och djurliv
Befolkning
Religion
Kultur och språk
Utbildning
Turism
Industri
Jordbruk, fiske och boskapsskötsel
Historia
Politik, valsystem och författning
Ekonomi
Utrikeshandel
Kommunikationer
Försvar
Det söta gräset
Kuba i siffror
Källförteckning

   Kuba är namnet på en liten örepublik i Västindien, strax söder om Kräftans vändkrets. Den utgörs till större delen av Stora Antillernas största ö - Kuba - men omfattar även ett tusental mindre öar. Angränsande länder är USA via Guantánamobasen, annars skiljs ön från Nordamerika av det 15 mil breda Floridasundet, och från Centralamerika av Yucatánsundet, 20 mil brett. Avståndet till Haiti, på ön Hispaniola, är 8 mil. Till Sverige är det cirka 1 100 mil fågelvägen.

   Huvudön Kuba är omkring 125 mil lång och mellan 3 och 19 mil bred; näst största ö är Isla de Juventad - Ungdomsön - som är ungefär 5 mil i diameter. Totala arean är 114 524 km2, eller ungefär en fjärdedel av Sveriges.

   Landskapet på huvudön är till sextio procent småkuperat lågland; mest stora savanner - ofta något sumpiga - med små dungar av mahognyträd. Tre större områden med bergskaraktär finns; Guaniguanicobergen längst i väster, Sierra de Trinidad mitt på ön, och Sierra Maestra i öster med öns högsta topp - Pico Real del Turquino - på 1974 meter. Kuststräckan är relativt låg, mycket flikig och omges av korallrev och klippöar.

   De få bergen på Kuba tillhör alla det veckade urberg som reser sig strax utanför Mexikanska golfens öppning och skiljer bukten från Karibiska sjön. Det går i dagen i och med de tre större bergen men täcks annars av yngre, ännu inte eroderade kalkstenslager. Ett mycket imponerande karstlandskap av kalkstens-berg finns dock i nordväst; i Sierra de Los Organos - Orgelpipebergen.

   Urbergskedjan bryts i öster, och störtar utanför Sierra Maestra rakt ned i havet ned till Caymangraven, den 7 km djupa spricka som skiljer Kuba från Haiti och Jamaica. I denna trakt rör sig marken ständigt, och jordbävningar är således mycket vanliga.

   Kuba ligger i den tropiska zonen, vilket bland annat innebär rikligt med nederbörd. Under vinterhalvåret - från november till april - sträcker sig en torrperiod över de västra och mellersta delarna av ön, medan öns sydöstra del genom nordöstpassadens påverkan har tillräcklig, ofta mycket kraftig, nederbörd året om.

   I maj/juni, då solen står som högst, är nederbörden mycket kraftig, men värst är den mellan juli och oktober då ön drabbas av starka orkaner - sk hurricanes - med hårda skyfall. Medelnederbörden för hela landet ligger mellan 1000 och 1500 mm/år, eller 420 mm för september och 10 mm för mars.

   Nederbörden är mest koncentrerad kring bergstrakterna och inlandet, medan vissa kusttrakter ofta besväras av torka.

   Det tropiska läget ger också hög temperatur - årsmedeltemperaturen varierar från 25 till 27 grader. Varmast är det i augusti, mitt under trombernas period.

   Ursprungligen täcktes Kuba till omkring tre fjärdedelar av regnskog, men idag finns bara små dungar av dessa skogar kvar på ön. De växer i de regnrika bergs-trakterna, och då främst på Sierra Maestras sluttningar.

   Mahogny- och tallskogar dominerar nu, men inte heller av dessa finns det längre så stora kvantiteter. Bland annat sockerfabrikernas träbehov och den omfattande kreaturuppfödningen som kräver stora betesmarker har bidragit till den kraftiga minskningen av skogarna.

   Sumpskogar och mangroveträsk finns det annars rikligt av; de täcker mer än hälften av den 354 mil långa kustlinjen.

   I likhet med övriga omgivande öar har Kuba bara ett fåtal ursprungliga däggdjur. De som finns är bland annat rådjur och vildsvin. Däremot finns det ett flertal reptilarter; främst krokodiler men inga giftormar. Även fåglar finns det gott om på ön.

   Kubas invånarantal uppgår till ungefär 10,9 miljoner, med en naturlig befolkningsökning på 1,1 procent. Befolkningstätheten ligger på cirka 100 invånare/km2.

   Kubas befolkning är mycket uppblandad. Indianerna, de ursprungliga invånarna, uppgick vid spanjorernas ankomst i 1500-talets början till strax under 100 000, men detta tal sjönk till några tusen under de första femtio åren, främst till följd av slavarbete och europeiska sjukdomar. Idag finns bara ett hundratal kvar.

   Spanjorerna hämtade nära en miljon afrikaner till att arbeta på socker- och tobaksplantagerna. Efter att slavhandeln förbjöds i slutet av 1800-talet, värvades över 120 000 kontraktsanställda kineser till Kuba som plantagearbetare. Senare kom även ett flertal spanjorer till Kuba, och en massiv invandring från Haiti, Jamaica och även USA varade under 1900-talets första trettio år. Sedan, pga Den Stora Depressionen, sjönk invandringen markant och flera personer flyttade tillbaka till sina hemländer. Sedan Fidel Castro 1959 fick platsen som premiärminister har en viss utvandring till USA pågått, främst är det vita tidigare medlemmar ur överklassen och högre medelklassen som flyttat. Ändå har befolkningen ökat med 150 procent under de nära fyrtio åren.

   Andelen vita har, pga utvandringen till USA, sjunkit kraftigt, och de utgör nu 37 procent av befolkningen, mot 51 procent mulatter, 11 procent svarta och strax under 1 procent kineser.

   Omkring sjuttio procent av invånarna bor i städerna. För att minska den kraftiga urbaniseringen har regeringen satsat på att förbättra levnadsvillkoren på landsbygden, genom att bland annat bygga flera moderna skolor och sjukhus, samt sprida ut industrin.

   Av Kubas befolkning är 45 % mellan fjorton och tjugonio år, och över hälften av invånarna är födda efter revolutionen.

   Sjukvården på Kuba är helt kostnadsfri, och det finns över 60 000 utbildade läkare i landet.

   Barndödligheten är mycket låg, och håller samma nivå som västländerna. Medellivslängden, 74 år för män och 79 år för kvinnor, är den högsta bland de latinamerikanska länderna.

   De flesta vita på Kuba tillhör den katolska kyrkan, medan majoriteten av mulatterna och de svarta tillber afro-kubanska gudar. De afro-kubanska kulterna har sina spår i 1700-talets slavhandel, då de afrikanska slavarna tillbad sina gudar på sockerplantagerna. De spanska herrarna förbjöd visserligen all dyrkan av "hedniska gudar", men detta löste de svarta genom att "adoptera" helgonbilder från kristendomen och låta dessa symbolisera sina gudar. Även idag dyrkas vissa katolska helgonbilder som afrikanska gudar.

   Den katolska kyrkan är ganska svag på Kuba, men mellan 1970 och 1990 ökade antalet dop med 26 000 (från 7 000 till 33 000). De afro-kubanska kulterna har dock ett kraftigt övertag vad gäller antal tillbedjare.

   Kubas kultur har kraftigt förändrats efter revolutionen 1959. Tidigare var kulturen kommersiell och tillgänglig endast för ett fåtal (läs de rika). I juni 1961 förklarade Castro att det råder full konstnärlig frihet på Kuba, så länge konsten inte strider mot revolutionen. Detta för att en klar majoritet av den kubanska befolkningen anser att revolutionen var rätt.

   Det officiella språket på Kuba är spanska, men både ordförrådet och uttalet har påverkats starkt av olika afrikanska språk. Vissa ord har indianskt ursprung.

   Skolväsendet gavs efter revolutionen högsta prioritet, och man förstatligade privatskolorna. Detta ledde bland annat till att analfabetismen bland vuxna sjönk från tidigare 40 procent till knappt 6 procent idag, och över 90 procent av ungdomar i högstadie/gymnasieålder går nu i skola. De 29 000 lärartjänster som fanns 1959 har idag utökats till omkring 300 000.

   Utbildningen är gratis, och den som går vidare i studierna får stipendier som täcker levnadsomkostnaderna. Högutbildade förväntas sedan "betala tillbaka" sin utbildning genom att arbeta minst fem år i landet.

   I alla skolstadier varvas de teoretiska lektionerna med praktiskt arbete inom tex jordbrukssektorn.

   Turistsektorn har de senare åren haft ett kraftigt uppsving på Kuba, i och med den stora efterfrågan av dollar. Kuba har gått ifrån sina principer något, och låter utländska företag och privatpersoner köpa in sig i kubanska bolag, och tullen för införsel av material till hotellbyggen, möbler och livsmedel är lika med noll. Stora turistcenter har byggts upp på ett antal platser längs den sandiga kusten - den långa stranden längs halvön Varadero i Havanna ligger med på listan över världens tio bästa. I turisternas värld släpps kubanerna oftast inte in. Detta för att turisternas överflöd lockar många kubaner att prostituera sig eller liknande. I turistsamhällena kostar allting mycket mer än i övriga Kuba - en pizza kostar tex 40 gånger det normala priset - och restauranger och annat i samhällenas omgivning har särskilda lokaler för turister; där allt är finare, men betydligt dyrare.

   Det finns också särskilda sjukhus - halvt statligt, halvt privat styrda - som ägnar sig åt bland annat plastikkirurgi, och vänder sig mot turister som betalar med dollar.

   De flesta turisterna är från Kanada, Italien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Mexiko och Argentina.

   All industri på Kuba sköts av staten. Man koncentrerar sig på att tillverka varor som kan ersätta importvarorna, och således bli självförsörjande av dessa. Majoriteten av industrin arbetar därför med jordbruksprodukterna, bland annat finns det flera sockerraffineringar och tobaksförädlingar, och konserveringsfabriker för frukt, kött och grönsaker.

   Kuba har en mycket väl utvecklad medicinteknologi, och räknar med att snart kunna börja exportera läkemedel i stor skala. Även metall- och verkstadssektorn tar upp en mycket stor del av industrin, då man behöver reservdelar och rostfritt stål till bland annat den mekaniserade sockerindustrin.

   Då spanjorerna koloniserade Kuba hoppades de på stora guldmängder i bergen. Guldfyndigheterna tömdes dock snabbt, men Kuba är rikt på andra mineraler. Här finns till exempel en femtedel av världens totala nickelreserv och det samma gäller kobolt. Det finns också stora fyndigheter av järn, krom, koppar och mangan, samt små mängder olja. De största fyndigheterna finns i Baracoabergen. Exploateringen av dessa råvaror har dock inte kommit särskilt långt. Gruvindustrin står för 10 procent av exportinkomsterna, men bara 1 procent av BNP. Oljereserverna täcker bara omkring 7 procent av den inhemska oljeanvändningen, och tidigare fylldes den återstående delen av sovjetisk olja. Denna import har ju nu minskat kraftigt, varför Kuba vänt sig till utländska, bland annat svenska, oljebolag för att kunna utvinna sin olja.

   Jorden på Kuba är mycket bördig och ofta ganska sank. Detta, tillsammans med det utbredda konsbevattningssystemet och det varma klimatet, ger mycket goda skördar. Jordmånen varierar kraftigt, men mest känd är rödjorden som består av vittrad sand- och kalksten. Denna är idealisk för sockerrörsodling, vilket under flera hundra år lett till en mycket stor satsning på denna gröda. Socker är den viktigaste grödan för Kubas ekonomi, även om man försöker minska beroendet av dessa exportinkomster genom att satsa på andra grödor, såsom ris, tobak och citrusfrukter. Kuba är världens tredje största socker-producent efter Brasilien och Indien, och står för femton procent av världens totala sockerproduktion. Odlingen av sockerrör tar nu upp mer än fyrtio procent av den totala odlingsarean. Efter sockret kommer tobak som viktigast exportgröda; man tillverkar bland annat de berömda Havannacigarrerna.

   Förutom socker och tobak odlas bland annat grönsaker och ris; man satsar på att snart kunna bli självförsörjande av detta.

   Sjuttiofem procent av jordbruket tillhör staten. Resten delas upp i privatbruk (tio procent) och gemensamt ägda plantager. Privatbruken är ungefär 170 000, och har en genomsnittlig areal på 16 ha.

   Från de statliga jordbruken går de flesta livsmedlen till landets affärer, medan privatbruken och de andra plantagerna oftast satsar på exportgrödor som tobak, kaffe och socker.

   Boskapsskötseln är mycket omfattande; 4,5 miljoner djur tar upp en betesareal som omfattar omkring tjugofem procent av ön, för övrigt lika mycket som den totala odlingsarean. De flesta djuren går fria på de vidsträckta savannerna i mellersta och östra delarna av ön.1

   Fisket har ökat kraftigt de senaste åren på grund av stora investeringar i fiskeflottan. Man är nu självförsörjande, och både fisk och skaldjur finns med bland Kubas viktigaste exportprodukter.

   Sammanlagt svarar jordbruket för femton procent av BNP, och det sysselsätter runt tjugofem procent av arbetskraften.

   Kuba var en av de första öar som Columbus år 1492 "upptäckte". Han fann att ön beboddes av fredliga infödingar (dessa var medlemmar ur tre indianstammar; siboney, arawak och taino). De flesta infödingarna var nomadiserade jägare och samlare, men taino hade bosatt sig och utvecklat åkerbruk; man odlade bland annat squash, tobak och majs. Efter att ha besökt ön fortsatte Columbus till Hispaniola (där Haiti och Dominikanska republiken nu ligger).

   Ett tiotal år senare, 1511, landsteg en styrka spanska soldater ledda av Diego Velasquez på ön, och tog den i besittning åt den spanska kronan. Dessa soldater var utskickade från Hispaniola av Columbus son Diego, som var generalguvernör på ön, med uppdrag att upprätta ett spanskt fäste för vidare kolonisering kring Karibiska sjön samt söka igenom Kuba för att finna guld. Det är för övrigt från denna tid som Kuba fick sitt namn; indianerna kallade ön för Kubagua, vilket betyder guldgruva.

   Generalguvernör på Kuba blev nu Velasquez, och han byggde upp en effektiv kolonial förvaltning av ön. De från början omkring 100 000 indianerna sattes till arbete på tobaksplantager och i gruvdriften, och efter bara femtio år hade deras antal sjunkit till ett fåtal tusen.

   1548 infördes sockerröret till ön, men det fick inte någon större spridning.

   Spanjorerna fann inte några större guldreserver på ön, och man tappade snart intresset för kolonin. Flera kolonister lämnade ön för att bosätta sig i Peru och Mexiko, där man upptäckt större mineralfyndigheter. Ön förföll till att bli ett tillhåll för pirater och smugglare, med undantag för Havanna, vilket fungerade som provianthamn för de guldlastade oceangående fartygen då de skulle lämna Amerika och återvända till Europa. Staden omgavs med tobaksodlingar, där indianerna precis som förut fick ställa upp med gratis arbetskraft.

   Ett nytt intresse för ön fick Spanien på 1600- och 1700-talet, då importen av socker därifrån växte kraftigt. Detta ledde till ett starkt uppsving för slavhandeln från Afrika; omkring en miljon slavar "importerades" därifrån för att möta bristen på plantagearbetare vid sockerplantagerna. En stor satsning på sockerproduktionen genomfördes, och tillsammans med tobak tog dessa odlingar upp omkring 75 procent av den totala odlingsarealen.

   1762 ockuperade britterna Kuba, och erövrade och förstörde Havanna. 1763 sluts det fred i Paris, och Spanien återfår Kuba mot att de överlämnar Florida till britterna.

   Revolutionen i Nordamerika, som gjorde USA självständigt från Europa, öppnade en ny marknad för Kubas exportvaror, och här påbörjades det starka ekonomiska beroende som Kuba snart skulle få av USA.

   Kolonialt statsskick

   Befolkningen i det koloniala Kuba var uppdelad i tre huvudsakliga klasser; de vita, de fria svarta, och slavarna. De vita delades upp i två grupper; de som var födda i Spanien - peninsulares - och de som var födda på Kuba - kreoler. Det var peninsulares som höll i makten och fick de högre befattningarna, medan kreolerna behandlades som lägre stående, och arbetade som boskapsuppfödare, tobak- och sockerodlare, lärare, advokater, präster och journalister. Som synes hade de dock en något högre ställning än de fria svarta, som stängdes ute från de flesta högre jobb och oftast var grovarbetare.

   Intellektuella kreoler krävde under upplysningstiden att de skulle få samma rättigheter som "riktiga" spanjorer. Diskrimineringen av de svarta sade de dock inget om. På Kuba avskaffades slaveriet senare än i de andra latinamerikanska länderna; inte förrän 1886, den 7 oktober, förbjöds det helt.

   Slavuppror och amerikanskt beroende

   Under 1840- och 1850-talen utbröt flera mindre slavuppror mot de spanska kolonialherrarna, men alla slogs ned av de spanska soldaterna. I oktober 1868 bestämde sig en grupp plantageägare (kreoler) för att göra uppror mot Spanien, och krävde självständighet. Flera missnöjda bönder och arbetare gick med dem.

   Upproret var väl organiserat, och blodiga strider varade i tio år, under vilka upprorsmännen slutligen tog kontroll över halva Kuba. Kolonialherrarna lovade till slut att genomföra vissa reformer, och upproret avslutades. Löftena infriades dock inte, så 1895 startade ett nytt uppror med krav på självständighet. En av ledarna, advokaten José Martí, stupade 19 maj 1895 i ett av de första mötena med armén och är än idag nationalhjälte på Kuba.

   Under 1800-talet hade större delen av Kubas sockerexport tagits över av den amerikanska marknaden, och det dominerande bolaget där ägde 19 sockerraffinaderier på Kuba och stod för 70-90 procent av den amerikanska sockerkonsumtionen. Detta bolag, och flera andra amerikanska bolag inom fler av Kubas ekonomiska sektorer, var missnöjda med den spanska regeringen och ville hellre ha ett självständigt Kuba som de själva kunde kontrollera. Därför ingrep USA 1898 i upproret mot Spanien genom att förklara Spanien krig. Spanien gav sig snart, och Kuba blev av med den spanska koloniseringen, men istället sattes en amerikansk militärguvernör Kuba. Detta varade till 1902, då Kuba gavs självständighet mot att ett författingstillägg - det sk Platt Amendment - gav USA rätt till militärt ingripande. USA arrenderade dessutom ett område kring Guantánamobukten på 100 år, där man byggde upp en marinbas som USA fortfarande äger.

   Under tiden fram till 1933 regerades Kuba av olika USA-trogna diktator-liknande presidenter, som satt i ett par år och sedan trängdes undan av nya.

   Den kubanska revolutionen

   Bland annat sockerhandeln gav höga inkomster till Kuba, men dessa nådde bara ett fåtal. För de flesta invånare blev levnadsvillkoren bara sämre, och arbetslösheten ökade kraftigt. Då kom Världsdepressionen och allt blev plötsligt ännu sämre. 1933 störtades en diktator, Gerardo Machado, av en koalition av militärer och studenter, men i januari 1934 föll koalitionen och en armésergeant, Fulgencio Batista, tog med stöd av amerikanska företag makten på Kuba. Då denne USA-vänlige soldat fick makten bestämde sig USA för att avveckla det sk Platt Amendment; presidenten gjorde ju ändå som USA sa. 1944 förlorade Batista dock presidentvalet, men genom en oblodig statskupp återtog han makten i mars 1952. Den störtade presidenten, Carlos Prio, flydde utomlands, men studenterna i landet protesterade, med stöd av flera missnöjda arbetare och bönder. En av studentledarna var den då 35-årige advokaten Fidel Castro.

   Studenterna försökte först olagligförklara statskuppen i domstol, men då detta misslyckades beväpnade de sig.

   1953, den 26 juli, anföll 165 män ledda av Castro kasernerna i Moncada, utanför Santiago, men attacken misslyckades. Alla studentledarna, inklusive Castro, fängslades. I slutet av rättegången höll Castro sitt försvarstal, vilket han avslutade med de berömda orden "Historien skall frikänna mig". Trots en dom på 15 års fängelse frisläpptes han i en allmän amnesti 1955, och bosatte sig i Mexiko.

   I Mexiko kom Castro i kontakt med flera exilkubaner och han träffade även den argentinska läkaren Ernesto Guevara; kallad "Che". Tillsammans grundade de 26 juli-rörelsen, vilken fick sitt namn efter det misslyckade anfallet mot Moncadakasernerna, och verkade för ett demokratiskt och socialistiskt Kuba.

   I december 1956 återvände Castro som ledare för ett åttiotal exilkubaner med båt - motorbåten Granma - till Kuba. Batista var dock förvarnad om ankomsten och mötte upp med soldater. Flertalet rebeller dödades, men Fidel och hans bror Raúl lyckades tillsammans med Che Guevara och ett tjugotal rebeller fly upp i Sierra Maestras bergsområden, med hjälp av ett antal bönder som gav dem mat och gömde dem.

   Rebellerna höll ut i bergen, och flera bönder och arbetare anslöt sig till dem. På hösten 1958 stoppades USAs vapenleveranser till Kuba, och rebellerna avancerade långsamt åt nordväst, mot Havanna. Med ett stort stöd från flera grupper ur samhället lyckades de storma huvudstaden, och tidigt på våren 1959 flydde Batista till USA. En provisorisk regering tog över, och man utlyste val. Majoriteten av folket stödde 26 juli-rörelsens alternativ om ett socialistiskt land, och i februari 1959 valdes Castro till premiärminister. Nu började en radikal omvandling av hela samhället. En storsatsning gjordes på skolväsendet och man förstatligade all utländsk egendom. En total brytning med USA skedde, vilket ledde till att flera USA-vänner ur över- och medelklassen emigrerade till USA.

   USA förbjöd 1960 all handel med Kuba, förutom livsmedel och mediciner, och hotade med militära repressalier mot de länder/företag som inte lydde. USA bröt också alla diplomatiska förbindelser med Kuba. Kuba vände sig till Sovjetunionen och de övriga östländerna, och upprättade handelsförbindelser med dessa.

   USA stödde med vapen och ekonomisk hjälp i april 1961 ett landstigningsföretag vid Grisbukten på Kuba, där ett tusental exilkubaner återvände i ett invasionsförsök. Denna attack misslyckades dock, då det stöd man trott att man skulle få från folket på Kuba inte kom. I februari 1962 inledde USA en fullständig handelsblockad mot Kuba.

   I oktober 1962 upptäckte USAs spionsatelliter att man på Kuba höll på att bygga raketramper för sovjetiska kärnladdade raketer. Samtidigt upptäcktes att sovjetiska fartyg var på väg mot ön med raketerna. Amerikanska örlogsfartyg omringade då Kuba, och hindrade skeppen från att komma i hamn. De sovjetiska fartygen tvangs vända, då en fortsättning troligtvis skulle lett till ett tredje världskrig. Raketramperna monterades ned igen, mot att USA lovade att inte invadera Kuba.

   Beroendet av Sovjetiskt bistånd växte i och med USAs handelsblockad, och 1972 blev Kuba medlem i SEV, det östeuropeiska rådet för ekonomiskt bistånd (COMECON på engelska).

   Efter en folkomröstning 1976 trädde Kubas första sovjetmodellerade författning i kraft. Kuba och Sovjet stödde de förtryckta folken i Afrika (främst Angola och Etiopien) med både ekonomiskt och militärt bistånd, men Sovjetunionens avveckling i Europa ledde till att Kuba fick dra hem sina trupper. Även ekonomiskt skedde stora förändringar då handeln med Sovjetunionen försvann.

   Som synes är Kuba en socialistisk republik.

   Administrativt är Kuba uppdelat i 14 provinser och 169 kommuner. Provinsernas invånarantal ligger mellan 600 000 och 700 000 personer, medan kommunerna i medeltal består av 50 000 invånare.

   Kommunerna styrs av kommunfullmäktige, och provinserna av provinsförsamlingen. Landets högsta beslutande organ är nationalförsamlingen, som består av 599 ledamöter.

   Nationalförsamlingen sammanträder bara två gånger om året, i juni och december, varför den utser ett statsråd med 31 medlemmar som övertar församlingens uppgifter mellan sammanträdena.

   Kubas regering, ministerrådet, utses också av nationalförsamlingen. Ordförande i ministerrådet och statsrådet är presidenten.

   Valsystemet på Kuba är mycket omdiskuterat världen över. Istället för att rösta på ett parti röstar man på en eller flera person/er/.

   Varje kommun är indelad i valdistrikt, med mellan 100 och 1000 invånare. Varje valdistrikt ska nominera en person till kommunfullmäktigevalet. Det går till så, att ett flertal möten hålls; ett i varje kvarter eller jordbrukssektor. Minst 6 procent av invånarna i kvarteret/jordbrukssektorn måste deltaga i mötet för att resultatet ska vara giltigt. Efter att alla fått möjlighet att föreslå någon sätts ett A4-blad/person med uppgifter om de föreslagna upp på välbesökta platser i distriktet. Det är ingen valpropaganda typ "rösta på mig, så får du det mycket bättre", utan bara rena fakta om personen - foto, namn, ålder, bostad, historia, tidigare förtroendeuppdrag och dylikt. Efter att detta skett samlas alla i valdistriktet på ytterligare ett stormöte, och här väljs en av de nominerade till kommunfullmäktige. För att vinna måste man ha minst 50 procent av rösterna. Är det ingen som får det hålls nyval mellan de två som fått flest röster.

   Kommunfullmäktige väljs för en 2,5 årsperiod. Ledamöterna måste en viss tid varje vecka vara tillgängliga för invånarna i deras valdistrikt, för att väljarna ska kunna framföra klagomål och förslag. Allt som väljaren föreslår ska ledamoten sedan ta upp i fullmäktige. Minst två gånger om året ska ledamoten dessutom deltaga i ett allmänt möte i valdistriktet, där han berättar om fullmäktiges beslut och vad de har gjort.

   Om väljarna anser att deras representanter misskött sig kan de när som helst avsätta dem och välja nya.

   Till provinsförsamlingen, och nationalförsamlingen, nominerar valdistrikten också varsin person på samma sätt som till kommunfullmäktige, men kandidaterna väljs sedan av hela provinsens/landets invånare. Även dessa ledamöter kan när som helst avsättas av väljarna. De har också skyldighet att hålla kontakt med och rapportera till väljarna. Ledamöterna väljs på fem år, dvs dubbelt så lång tid som kommunfullmäktige.

   Valdeltagandet på Kuba är mycket högt, och steg mellan 1976 och 1995 från 90 till 97 procent.

   Den författning som antogs av kubanerna i en folkomröstning i februari 1976 gäller fortfarande, men alla hänvisningar till Sovjet och övriga östeuropa försvann slutgiltigt ur texten 1992; denna ändring påbörjades dock 1986, då förslag om en socialism byggd på kubansk historia och kubanska förhållanden började fattas.

   I nationalförsamlingens sammanträde i juli 1992 gavs presidenten rätt att utfärda undantagstillstånd.

   Den kubanska staten håller hårt på yttrande- och religionsfriheten, rätt till sjukvård och gratis utbildning mm. Yttrandefriheten kritiseras som odemokratisk av omvärlden, då det råder förbud mot privata TV- eller radiokanaler samt privata tidningar. Detta för att alla, oavsett ekonomiskt förhållande och budskap, ska kunna manifestera sina åsikter i den statliga dagstidningen "Granma". I den kapitalistiska världen är man ju van vid att den som är rik har rätt eftersom han kan betala massmedia att sprida hans åsikt.

   Arbete på Kuba är en rättighet, men samtidigt en skyldighet för de som klarar av det.

   På senare tid har Kuba diskuterat större samarbete med Vietnam (vilka också drabbas hårt av USA).

   Med Sovjetunionens sammanbrott skedde en kraftig nedgång i Kubas ekonomi; man beräknar bland annat att BNP minskade med 40 % mellan 1992 och 1989. Livsmedelimporten sjönk också, vilket lett till ransonering av vissa varor. Tex reserveras mjölken till barn under sex år och de sjuka.

   1975 upphörde OAS (organisationen för amerikanska stater) sin handelsblockad mot Kuba, medan USA stärkte sin. 1982 förbjöds amerikanska medborgare att spendera pengar på Kuba, och 1992 godkändes den sk Kuban Democracy Act, vilken förbjuder amerikanska dotterbolag i tredje land att handla med Kuba. Detta fördrag - och hela handelsblockaden - har flera gånger fördömts av FNs generalförsamling, men det kvarstår ändå.

   Trots den ekonomiska nedgången beräknas omkring 83 % av befolkningen stödja Castro och kommunistpartiet (PCC). För att öka inkomsterna av dollar tänker Kuba satsa på turism, men till detta behövs utländskt kapital. 1991 medgavs utländska företag rätten att köpa en andel på upp till 50 % av kubanska bolag. Enligt en annan lag behöver utländska investerare inte betala någon skatt de första tio åren på Kuba, och de behöver inte heller betala någon tull på import av livsmedel, möbler och material för hotellbyggen.

   Staten har sedan en grundlagsändring 1992 inte längre monopol på utrikeshandel, även om staten fortfarande ska kunna styra och kontrollera den.

   Kuba är världens ledande sockerexportör. Man exporterar också bland annat tobak, frukt, havsprodukter, grönsaker och nickelmalm. De viktigaste importvarorna är maskiner, oljaråvaror och livsmedel.

   Mellan 1960 och fram till Sovjetunionens sammanbrott dominerade handeln med Östeuropa Kubas export- och import. 1988 gick 86 procent av Kubas totala export till de socialistiska länderna i Östeuropa, medan de stod för 87 procent av Kubas import. För Sovjet var siffrorna 67 och 71 procent. Nu har Kuba slutit nya avtal med de fd Sovjetländerna - bland annat har Ryssland och Kuba ett avtal om kubanskt socker och nickel mot rysk olja - men dessa räcker inte för att ersätta den gamla östhandeln. Därför försöker Kuba skaffa nya handelsrelationer med västländerna. Handeln med västländer som Sverige, Spanien, Italien, Österrike, Tyskland, Schweiz, Kanada och Belgien steg från 1989 till 1990 med ungefär 30 procent.

   Kuba har ett mycket bra kommunikationsnät. Ingen stad ligger längre än sex mil från havet, och både väg- och järnvägsnät har funnits i flera decennier.

   Vägnätet är sammanlagt över 3000 mil, och av dessa är hälften asfalterade. Mest betydande är den 120 mil långa åttafiliga motorvägen Carretera Central, som går från Pinar del Rio i väster till Santiago i öster.

   Det finns totalt 1500 mil järnväg på ön, och en stor del av denna används till sockertransporter.

   I Havanna finns den största av de drygt 30 hamnarna på ön - den hanterar 40 procent av alla skeppslaster - och här finns också den viktigast flygplatsen. Internationella flygplatser finns annars även i Santiago, Varadero och Camagüey. Flygbolaget Kubana de Aviación hanterar både inrikes och utrikes flygtrafik.

   Försvaret består av 175 500 man, varav 145 000 inom armén, 13 500 inom flottan, och 17 000 inom flygvapnet. Man har på grund av den ekonomiska nedgången de senaste åren tvingats skära ned på anslagen till försvaret, och värnplikten har minskat från tre till två år.

   Förutom dessa trupper har man ett mycket starkt hemvärn på 1 450 000 man.

   Sockerröret spelar som sagt mycket stor roll för Kuba. Men vad är det?

   Sockerröret kommer ursprungligen från Stilla havets tropiska öar, varifrån det via Indien och Mindre Asien under 700-900-talen hamnade i medelhavsområdet. Via spanjorer och portugiser fraktades det sedan vidare till syd- och mellanamerika på 1500-talet. Sockerröret stället stora krav på klimatet. Temperaturen måste vara jämn och ligga omkring 26-28 grader året runt, och det måste regna mycket. Regnmängden kan dock lösas med konstbevattning.

   På jorden ställs inte lika höga krav, men den måste innehålla höga halter kväve.

   Sockerröret påminner till utseendet mycket om majs. Det har långa smala blad, och de 2-6 centimeter tjocka stråna (rören) har en maxhöjd på sju meter.

   I sockerutvinningen tar man den märg som finns inuti rören. Den innehåller ungefär 15 procent socker. Efter att stråna vuxit i ett år huggs de ned och forslas till sockerraffinaderiet. Där finfördelas de och krossas mellan valsar. Den saft man då får ut kokas och renas, och då den tjocknar under kokningen lossnar sockerkristallerna. Genom centrifugering skiljs sedan kristallerna från den sirapsliknande sörjan (melassen). Melassen används oftast till kreaturfoder, men en viss del går till alkoholframställning.

   Innan mitten av 1800-talet var sockerröret den enda växt som man utvann större delar av socker ur, men sedan upptäckte man att sockerbetan kunde tjäna som råvara istället. Idag utgör rörsockret strax över 50 procent av sockermarknaden, medan betsockret tagit över resten av marknaden.

Yta: 114 524km2
Huvudstad (inv): Havanna (2,2 milj)
Andra större städer (inv): Santiago de Kuba (420 000), Santa Clara (200 000)
Regeringschef: Fidel Castro Ruz (1959-)
Statsskick: Socialistisk republik
Invånarantal: 10 846 821 (1992)
Födseltal/dödstal: 1,7 %/0,6 %
Naturlig befolkningstillväxt: 1,1 %
Invånare/km2: 98
Folkgrupper: Mulatter 51 %, vita 37 %, svarta 11 %, kineser 1 %
Språk: Spanska
Religion: Katolskt kristna, afrikanska naturreligioner
Valuta: 1 peso = 100 centavos = c:a 7 SEK
Flagga: Blåvitrandig med röd triangel i vänsterkanten med spets åt höger. I triangeln sitter en vit stjärna. Flaggan härstammar från kolonialtiden
Högsta berg: Pico Real del Turquino (1 974 m)
Längsta flod: Río Cauto (370 km)
Största ö: Kuba (110 860 km2), näst störst är Isla de Juventad (2610 km2)
Medeltemperatur/dygn: 22 grader (febr), 28 grader (aug)
Medelnederbörd/månad: 420 mm (sept), 10 mm (mars)
BNP/invånare: 1 850 $US
Andelar av BNP: Jordbruk 16 %, Industri 46 %, Byggnad 9 %, Handel 20 %, Transport & kommunikationer 8 %
Andelar sysselsatta: Jordbruk 20 %, Industri 22 %, Handel 11 %, Byggnad 10 %, Transport & Kommunikation 7 %, Övrigt 30 %
Arbetslöshet: 4 %
Export (viktigaste varor): 3 600 milj $US (socker, nickel, medicinska varor, skaldjur, citrusfrukter, tobak, kaffe)
Import (viktigaste varor): 3 700 milj $US (olja, utländsk valuta, råvaror, livsmedel)
Viktigaste exportländer: fd Sovjetunionen 63 %, Kanada 4 %, Japan 4 %, Kina 6 %
Viktigaste importländer: fd Sovjetunionen 47 %, Spanien 8 %, Kina 6 %, Argentina 5 %, Italien 4 %, Mexiko 3 %

Världens länder (Liv & Vetande), Bonniers

Bra Böckers Lexikon, Bra böcker

Länder i fickformat nr 604; Kuba, Utrikespolitiska Utskottet

Kuba - med rätt att leva, Svensk-Kubanska Föreningen och ABF

Demokrati på Kuba - vad säger kubanerna själva?, Anna Artén

Tidskriften Kuba, Svensk-Kubanska Föreningen

Tidskriften LatinAmerika, UBV

Socialismen på Kuba, Leo Hubermann

    samt diverse förkunskaper inlästa från ett stort urval titlar av vilka jag endast minns namnet på ett fåtal; fast då dessa inte bidragit med mer än en bråkdel av ovanstående fakta väljer jag att inte rabbla upp dem.